Revidera

Behöver gå igenom och arkivera ÅR av blogg inlägg. 
Saker jag känner är för privata och utelämnande men också inlägg som enbart är en musiktext, like, why therese? 
Massor av bilder vill jag ta bort med. Men jag tar lite pö om pö. 
Vill be er om att inte gå tillbaka och läsa gammalt skit, men det är kanske för mycket att be om när det ligger där, öppet och tillgängligt. :P 
 
Satte mig ner för att skriva på examensarbetet, fastande med jobbsaker och bloggen. 
Och Elvin tittade nyss på mig och halvt skrek, "Mamma jag har iiinte fått mellis!!" Han såg helt förtvivlad ut.Förstår inte hur dom har blivit så dramatiska.. ehm. 
Jag tittade på honom och höjde ögonbrynet och sa "Jag ska fixa alldeles strax."
" Gör det, NU." Fick jag till svar, med lika högt ögonbryn tillbaka. Lide arg. 
 
 
 

Är det dags igen?

Funderar lite, på om det är dags igen..?
Att börja skriva här, börja skriva allmänt. 
Det är ju dock inte så att jag inte skriver längre, jag studerar och skriver just nu mitt examensarbete så skrivs gör det. Mycket. Men funderar på om jag ska ta tag i det här igen,bloggandet, men kanske mindre personligt, mindre utlämnande. Kanske mer blandat. Kanske mer fritt om allt. Samma som innan men ändå annorlunda. 
 
Och herregud vad mycket jag har växt. "Som vanligt". Även om vissa människor envisas med att hålla mig kvar av deras gammla, förlegad bild av mig, eller bara sin egen missvridna bild av mig. Inte låta mig vara eller växa. 
Men men, så är det. Och en ny sak är att jag mest rycker på axlarna åt det. Ett halvt ryck i alla fall. För jag har fortfarande kvar den där bottenlösa brunnen av känslor för andra, världen, och mig själv.
 
Men gud vad jag har varit egosistisk och självupptagen. Något fruktansvärt. Det är jag väl medveten om. Det har varit svårt att se något annat när jag inte kan trassla mig ur mig själv och se något annat än det som känts så starkt inom mig och förlamat mig. Ingen ursäkt men en förklaring. Finns inga ursäkter för att behandla andra illa, endast förklaringar och en ursäkt och accountability. Jag är ledsen. Och jag betalar det priset själv nu, varje dag  På ett sätt som jag inte ens kan förklara för någon. 
På några plan känner jag inte igen mig själv längre, på ett positivt sätt. Och på andra plan är allt detsamma. 
En del saker är svårare att vidarutveckla, pusha sig själv med. En del saker vill/bör man kanske inte förändra. Eh.
Tacksamhet dock, är något vi alla borde öva på. 
 
Nu blev det lite personligt ändå, fast ändå inte för privat. I guess. 
 
Oavsett. Vi tar det som det kommer. 
 

Hur är man mamma?

Mamma. 
Det är jag nu, som är det. 
Min egen Mamma, den riktiga Mamman, frågade mig en gång, "Hur känns det att vara mamma?".
 
-Jag? Mamma?, Nä men det är ju du som är en Mamma. Det är du som Är Mamma. Jag är ju.. jag?
 
 
Det jaget innehar nu stämplen "Mamma".
WTF.
Där ligger två små pojkar där ute i vagnen. Sovandes, totalt sårbara, utlämande till mitt skydd, mitt förvar. 
Två små pojkar som ser mig så som jag ser min Mamma. 
 
Men jag är inte en mamma.
Jag är ju bara jag, Therese.
 
 
En del känner att dom själva försvinner när dom blir mamma.
Dom blir bara Mamma. Det kommer väl komma för mig också säkert.
Men jag har haft svårt att ens känna mig som en Mamma.
Mycket har nog med att göra hur allting gick till. Att det var så hastigt och oplanerat.
Hur snabbt och traumatiskt allting blev under graviditeten och förlossningen, så man har ju inte varit förbered eller hunnit förstå. Tagit lång tid att landa, och det känns som att man gör det små tillfällen lite då och då. Första gången kanske när dom var ett halvår.
Men en del är nog också på grund av vad folk lägger i den traditionella rollen "Mamma".
Jag är egentligen inte så värst traditonell av mig, samtidigt som jag har delar som är vääldigt traditionella. 
 
 
Men vad är det ens att vara Mamma?
Vad är din uppgift?
Din roll?
Ditt ansvar?
 
Vad lägger man i ordet?
 
Och är du mindra mamma för att du inte gör de klassiska "mamma-grejerna".
Säkert i vissas ögon.
 
Det är väl såkart olika från person till person tror jag.
Dels vad man själv har upplevt, i sin barndom, men också vad man själv vill skapa.
Ens egna bild man, om man nu har en.
 
Men jag tror faktiskt också att allt det skiljer sig emot hur det faktiskt känns.
Och det är självklart också väldigt inviduellt. Både vad som känns och om det som känns inte stämmer överrens med det man tänkt innan.
 
 
Jag trodde till exempelt aldrig att jag skulle känna mig så ensam som det känns att vara mamma.
Inte som det faktiskt faktiskt känns. Det är inte som min vanliga ensamhet, utan en annan, märklig avskuren ensamhet. 
Jag har hört om att man kan känna så faktiskt men blev ändå lite förvånad. 
Och det är också en spännande läxa. Att förstå och känna något, kring samma känsla, men ändå inte.
Ensam, det känns ju inte på ett sätt, utan flera olika sätt. 
 
 
Samma med ångest, jag kan känna så många olika nyanser av ångest-känslor.
Allting är som e färgskala. Olika nyanser.
Olika ställen i kroppen. 
 
Men ja, Mamma, det känns så självklart, men så långt bort, på samma gång. 
Men det känns inte som en håll-käften-vad- i -helvete-överväldigande känsla. 
Det bara är där. Jag heter Therese, kallas även mamma ibland. 
Mamacita
Mamabear
MAAAAMMAA
 
lol