Jag satt på en strand, någonstans i Holland med två av mina bästa vänner.
Det var en sådan där idyllisk stämmning och energi.
Det var varmt, folk badade nakna, barn sprang runt i bara blöja, lekte med hundar.
Folk dansade, folk var kära, i varandra, i sig själva och i vår värld vi lever i.
Jag tittade rakt in i solen den eftermiddagen.
Stirrade rakt in i den.
Och förstod universum lite mer än vad jag gjort innan.
Överväldigas av känslan och förståelsen att det faktiskt är solen där uppe, bultandes, pulserandes, i full brand.
En stor stor stjärna. Man kunde se hur den levde.
Just det där, jag förstod att den levde, vår sol, där den brann högt högt upp, lång långt borta.
men ändå så tryggande, så värmande, så lömsk på något sätt.
Allt jag velat göra sedan den dagen är att sitta och strirra in i solen.
Och aldrig mer göra något annat.