Du ligger på knä vid kanten, och håller om det som finns kvar.
Och det spelas en film i tanken, att det är bara spillror du har.
Och med handen på vattenets ljumma yta, suddar du bilden av dig
Och du önskar att någon ska bryta och säga ja, istället för nej.
Du försöker höra det som viskas, men orden blir bara ett brus.
Och hoppet som förminsaks förvandlar dina drömmar till grus
och alla gånger som du fångat, och tappat taget om strån.
Nu ser du det du ångrat och allt som du jagat ifrån.
Fast att du själv gjort dig bunden, vet du inte hur du ska komma loss
så du sitter fast i stunden långt från viljan att fortsätta slåss.
Men i vattnet som lugnat sin spegel, ser du äntligen det som ska ses,
och din vilja hissar sitt segel och tiden som fastnat friges.
Text och Musik Petra Haraldson.
Kanten.
