Ah det var fan 12 år sedan jag skaffade min blogg. Sjukt.
Men skrivandet de senaste åren har ju inte varit på topp direkt.
Av olika anledningar tror jag.
Jag har alltid älskat att skriva, men ibland försvinner inspirationen.
Tror det är i takt med att tankarna ökar.
Pressen på att man måste skriva.
Eller analyserandet över varför man ens skriver här, på en blogg.
Och vad ska man skriva/dela, och varför?
Hur ego får man vara?
Men handlar det verkligen om det?
Ett tag skrev jag mest för farmor.
Min älskade farmor.
Hon läste alltid min blogg.
Vi träffades ju inte så ofta så hon följde mig här, och skrattade ofta gott åt mina inlägg.
Så ett tag skrev jag till henne. När hon dog försökte jag göra det med. Men det blev också vemodigt.
Som jag saknar min farmor. Härliga, spralliga, busiga farmor. Alltid glimten i ögat och ett skratt i mungipan. En spjuver. Jag tror det var det Farfar föll för.
Fina farfar. Som jag kämpat i många år med honom, omgivningen, demensen och alla känslor där omkring. Fy fan vad det kan känns svårt. På så många olika dimensioner. Speciellt när det kommer till familjen, det finns tio olika sidor på en och samma känsla.
Som ringar på vattnet, en sak föder en annan. Men bottnar sig alltid i den ursprungliga droppen.
Det är nog det här jag älskar med att skriva. När jag förlorar mig själv i det och orden bara flyter fram. Så som precis.
Jag skrev nog mer precis i början. När jag inte tänkte så mycket på vad jag skrev. När jag också bara skrev om vardagliga saker, utan att skämmas.
Skam.
Ja. Den där eviga skammen.
Det eviga analyserandet.
Jag ska nog skriva för mig, bara för mig.
För att jag mår bra av det.
Samlas ihop av det.
Landar i det.
Sen är där alltid ett energiutbyte när man delar med andra.
Medvetet eller ej.
På gott eller ont.
Men det är det som rör Mig framåt.
Energin, utbytet.
Ge mig.