Vad gör man, med ett liv med ständig ångest.
Ikväll kände jag bara för att slänga mig, slänga mig rakt ut, rakt ut i igenting. Släppa allt, ge upp. Det var en otroligt stark, men samtidigt likgiltilg känsla. Jag ger upp nu.
Allt som malde, och som alltid maler.
"Jag orkar inte, jag orkar inte mer, jag orkar inte mer, jag orkar inte, jag skiter i det nu, jag orkar inte mer. Det är för mycket."
Det tar så mycket kraft, det tar så mycket energi, det tar så mycket tid. Det gör en svagare, för ångest.
Det är en ond cirkel, och den snurra runt runt runt runt.
Och varenda gång, alla dom kvällar, säger man samma sak.
"Jag orkar inte mer, jag skiter i det nu."
Smärtan som skär, hugger, sliter, river.
Rakt upp, igenom en, delar en, med en fruktansvärd brännande smärta.
Ångesten som tar tag i en, skär, med ett hett trubbigt vasst järn.
Så varmt att det lyser, glöder, rött, i mörkret.
Samtidigt som gyttjan sköljer ner i halsen på en, man gurglar, kan inte andas.
Det sätter sig i lugorna.
Väller upp, svart, sörja, bubblar, trögflytande.
Hysterin.
Och allt detta, för absolut, ingenting.
Oftast Ingenting.
Ingenting i andras ögon.
Man förstår inte själv, varför, hur.
Hade man själv kunnat välja, då hade man inte valt detta.
Aldrig.
Men när det kommer till en sådan här sak, då kan man inte "välja" att inte det ska hända.
Man kan välja att jobba med det, välja att lära sig att hantera det så gott som det går.
Om ångesten hade varit en person, så hade den gått med dig, hela tiden, varje dag,följt dig, varje steg, hängt över dig, påmint dig, om att den finns där.
Du vet att den är där, och den kan när som helst, utan att du har kontroll över det, skrida till handling.
Sedan händer det, triggern, det som utlöser.
Den slår till.
Och du försöker tänka alla positiva tankar du bara kan, du tänker att det här är bara låtsas, allting är bra och du behöver inte må dåligt.
Samtidigt som man ligger på marken, blodig och blåslagen, med ångesten lutande över sig, den sparkar dig i huvudet, i magen, slåt ut dina tänder, drar ut dina tänder med en tång, hugger dig med kniv, slår dig med ett basebollträ.
Men du tänker om och om igen, att det är lungt, du behöver inte ha ont, för det är inte på rikigt.
Och det gör så ont. Så ont.
För att det är ingen annan som ser personen än du. Ingen annan som ser dina utslagna tänder än du.
Ingen annan som ser blodet än du.
Så hur ska du bli tagen på allvar?
Du är ju bara hysterisk och larvig och helt jävla dum i huvudet.
Och det är så frustrerande, för du har ingen kontroll överhuvudtaget.
Det är en smärta, som är så vansinigt svår att få andra att förstå, inse, acceptara.
Bara dom som själv känt den, upplevt den, vet vad man pratar om.
Just nu har jag en sådan person, som jag med all säkerhet vet vad jag pratar om.
Och vad jag tycker om dig.
För du vet precis vad jag pratar om.
Min lilla My.
Jag vill skriva lite om psykiska svårigheter.
Psykiska sjukdomar.
Ett ämne, som är så tabu idag.
Upplever jag.
Och också något som inte många förstår.
Knappt jag själv.
Vet inte folk om det, så tar dom en inte på allvar, man är hysterisk och dum i huvdet. Man låtsas, för att "få uppmärksamhet" för att "få som man vill", man borde helt enkelt ta att "lugna ner sig" och "skärpa till sig"
Och vet folk om det, då är det fortfarande allt ovan, plus att folk ser på en lite konstigt, folk blir lite rädda, samtidigt som dom på ett sett inte tar något på allvar eller tror på det.
Och framför allt brukar folk se en med mycket mindre intelligens eller sunt förnuft.
Än en gång, tas man inte på allvar.
Många säger "men det är väl bara att rycka upp sig."
Det som är svårt för många är att förstå hur jobbigt det faktiskt är och hur mycket det påverkar en.
En människa som går och haltar, på grund av ett brutet ben som aldrig läker, en sådan människa ser man.
Någon som har någon sorts psykisk sjukdom, kan vara allt ifrån depression (riktigt depression), panikånegest, personlighetstörningar,Posttraumatisk stress, ADD, ADHD, OCD, Borderline, Bipolär, och så långt som scizofreni.
Man kan säga att man också har ett brutet ben. Men det sitter i huvudet, man haltar och det kommer kanske aldrig läka helt ut.
Men man kan få "kryckor" lite gips.
Man får undvika att gå där det finns mycket backar, mycket trappor, för där kommer man inte upp själv, då måste man i så fall ha någon som stödjer en lite, en arm att hålla lite i.
I vissa fall kan man till och med behöva någon som lyfter upp en, håller en tätt i sin famn och lyfter en uppför några trappsteg, så att man kan hämta andan lite.
Lite små saker att läsa.
"En person med borderline känner alla känslor mycket starkare än någon utan diagnos. Man brukar säga att det är som att leva "utan hud" och syftar då till känsligheten som uppstår. Känslorna hos någon med borderline växlar väldigt snabbt men är väldigt intensiva. Det är vanligt att man med borderline-personlighetsstörning har svårt att finna ett normalt mellanläge för känslorna och ofta och snabbt pendlar mellan ångest, desperation, depression och glädje."
" Vissa personer med borderline kan också se sig själva som helt igenom värdelösa eller direkt onda.
De kan ofta känna sig missförstådda eller illa behandlade. Känslor av att vara uttråkad, tom inombords och utan uppfattning om vem man egentligen är, är också vanliga. Sådana symptom är som mest påträngande när personen känner sig isolerad, ensam eller utan stöd i det sociala livet. Detta kan resultera i en nästan desperat jakt på att slippa vara ensam. Ironiskt nog är det denna aggressiva "klängighet" vid andra som utlöser de konflikter som får omgivningen att lämna personen. Dock är detta endast en generalisering, då andra personer med borderline istället kan välja att dra sig undan."
"Men när separation hotar, inbillad eller verklig, kan förtroendet mycket snabbt övergå i ilska eller ett totalt avsägande av relationen. Detta kan förvåna den person som drabbas, eftersom de ofta har svårt att förstå vad personen upplever som ett hot om separering.
Denna rädsla för att bli övergiven kan ha att göra med personens svårighet att knyta känslomässiga band med närstående, något som särskilt visar sig då den viktiga personen inte är direkt fysiskt närvarande. Frånvaron av denna närhet skapar en känsla av tomhet, och att vara värdelös.
Jag vill att folk ska börja förstå.
Jag tror att det är en av nycklarna till att värma upp vår alltför frusna värld.
En ökad förståelse för varandra.
Vi behöver väcka en respekt som är försvunnen sedan länge sedan.
Vi behöver förstå varandra, acceptera varandra.
Vi måste börja Respektera varandra.
Alla fina stora själar vi möter.
Känner.
Buga dig i respekt för andra, och för dig sjäv.
Möt folk med välvilja och värme.
Var öppen och ta emot folk i din famn.
Och glömt inte att ibland kan den "famnen" vara ett kärleksfullt nej.
Ett kärleksfullt sätt att visa att det är bra så här, du lever ditt liv och jag lever mitt liv.
Jag tar dig i min famn, men inte på ett bokstavligt sätt, utan ett respekterande sätt.
Jag tar dig i min famn, genom att säga, nu tänker jag ta hand om mig själv.
Jag tar dig i min famn genom att säga, lev ditt liv, så lever jag mitt.
Jag tar dig i min famn, genom att visa ödmjukthet, respekt och vänlighet inför den du är.
Det, är för mig, något av de "högsta" medvetna du kan nå.
Var trevliga mot varandra, var snälla mot varandra, sluta slå på varandra.
Älska.
Älska varandra.
Älska dig själv.
