Men jag sörjde Farmors.
Det är nio år sedan idag, den 9 mars, Jag kommer ihåg det som att det var igår.
Du hade åkt in med ambulans på Fredagen, farmor.
Det blev en akut operation.
På måndagen kom jag äntligen och hälsade på dig. Det var lite otäckt, att se dig där, på sjukhuset, bland alla sladdar. Men du var ändå dig på själv på något vis.
Den där glada, spralliga, med glimten i ögat.
"Heeej Tessan." Ditt "Hej Tessan", kommer jag aldrig att glömma. Lika lite som jag tror någon kommer att glömma när du svarade "Borglin" i telefonen.
Jag kramade dig och satt med dig.
Men efter ett tag kom sjuksköterskor och läkare för ronden och jag sa att det är nog bäst att jag går, lämnar lite plats.
Läkaren tog tag i mig utanför.
"Skulle du kunna stanna kvar en liten stund?"
Det knyter sig i magen bara jag tänker på det.
Jag satt på en stol, bredvid dig höll din hand medans doktorn pratade.
Ord på ord, mening på mening. "Akut operation" ,"din kropp springer ett maratonlopp", "kroppens organ stänger ner", "ett dygn på sig att vända"
Jag försökte verkligen vara stark farmor,
Aldrig har jag kämpat så för att inte låta tårarna strömma.
Men dom gjorde det.
Sköterskans hand på min axel, och det brast ännu mer.
Rör mig inte, ekade i huvudet men lämnade aldrig läpparna.
Jag böjde huvudet för att dölja, försöka behärska och du kramade min hand.
Du, som skulle få ha den tryggheten.
Det gjorde ännu mer ont.
Sen gick allting så väldigt fort.
Sköterskorna började packa ihop allting runt omkring. Läkaren informerade mig om nästa steg.
Och Farmor ringde dig Farfar.
Jag försökte lyssna noggrant på vad läkaren sa, men en gång bröt dina ord igenom farmor,
"Nu är det dags, nu lever jag inte länge till", sa du till farfar.
Jag ville säga nej. Säg inte så till Farfar. Du vet inte än.
Men det är klart att hon visste.
Jag fick äntligen komma ut ifrån rummet.
Jag vet att jag försökte ringa runt till folk, jag vet att orden ekade, "jag klarar inte det här själv, ni måste komma." Men jag tror inte att jag fick tag på någon just då.
Sen rullade vi ner på IVA.
Jag höll din hand Farmor, hela vägen ner, vi stod i hissen,vi log åt varandre. Jag vet att vi skojade om något men jag kommer inte ihåg vad.
Sen kom vi ner, till IVA. Och där slog det till igen.
När vi rullade igenom dörrarna och allting blev knäpptyst, trots att det inte var tyst.
Lugna, illvarslande,allvarliga, pipande ljud.
Och jag ville inte att Farmor skulle se min Panik, så som hennes för första gången bröt igenom. Rädslan i hennes ögon, när det slog henne, kommer jag aldrig aldrig glömma.
Jag sa att jag måste ut och försöka få tag på dom andra igen och börjde dra tillbaka min hand.
Men farmor grep den hårdare och sa:
"Ta hand om Farfar Tessan."
Dagen efter var sista gången du var vi medvetande och på onsdagen lät vi din kropp få ro.
Farfars ord i dina öron, "det var inte det här vi kom överens om, det var inte du som skulle lämna mig först."
Och här står vi nu Farfar.
Och jag sörjer inte din död.
"Ta hand om Farfar Tessan."
Orden har ekat i 9 år.
Och ändå, ändå, trots att jag lovade.
Så känner jag att jag inte har hållt det.
"Ta hand om Farfar."
Jag borde gjort så mycket mer.
Förlåt farfar. För att jag inte gjorde allt jag ville och skulle. För att jag inte var där oftare, gjorde dig sällskap, lagade mer mat till dig, tog med dig ut.
Men jag har väl försökt.
Jag sörjer inte din död farfar.
Jag sörjer ditt liv.
De senaste 9 åren i ensamhet, förrvirring och sorg.
Det är det som gör ont.
Jag sörjer inte din död farfar,
Jag sörjer din sorg.
Men jag var där ändå en del de senste åren och de små glädjeämnena försöker jag bära med mig.
Våra gemensamma middagar, paj och kaffe i solen.
Tårarna i dina ögon när du spelade Vera Lynn.
We´ll meet again.
Travellin´home
Auf Wiedersehn´Sweetheart.
Det var våra stunder.
Dina middagsvilor när du "pratade" och drömde om Farmor.
Som blev längre och längre och till slut sträckte sig över hela dagen.
Jag sörjer inte din död farfar, även om den känns svår.
Jag saknar dig så klart. Jag saknar att inte få höra Heej Gumman. Och ditt leende.
Din illmariga, luriga blick.
Dina historier om när du var på sjön.
Hälsningen från och till mor och far när du åkte förbi utanför Malmö under jul.
Dina ögon hade tårats då.
Favoriten, När farmor la händerna på bryggan och skrek "Först i Ryssland."
Hur hon nästan kissade på sig när militären 1 sekund senare stod med vapenmynningarna riktade emot henne.
Åh vad du skrattade åt den historien.
Och stoltheten i din blick när du berättde om barerna i England och folk viskade " the queen" när dom såg farmor.
"Vi ses i Liverpool!"
Som du alltid sa.
Och jag till dig en timme innan du dog.
Jag spelade Vera för dig och dina snabba andetag lugnade sig en aning.
Jag höll din hand, sa till dig att nu kan du sluta kämpa. Nu får du vila och ro, Träffa din Karin.
Jag sörjer inte din död Farfar.
Jag drar lite av en lättnads suck.
För nu är du äntligen fri.
Nu är du äntligen med Farmor, Din hustru, din Karin.
Nu är ni äntligen Tillsammans igen.
