Det finns dagar
Dagar som gör ont
Så där förlamande ont
Så där ont så man kopplar på alla försvarmekanismer direkt
Inte sådär ont så att man kan nästan hantera det
Så att man kan känna, jobba med der eller att där är en egen anledning till att det gör ont.
Med egen anlending menar jag ens egna inre problem, den egna ångesten, mit eget ont.
Det är väl den största delen av ont jag egentligen har, den som ligger över en som en kvävande filt varje dag. Mitt eget ont.
Sen kommer alla dom andra grejerna som gör ont.
Det som beror på dom yttre faktorerna.
Andra människor som sårar en.
Andra människor som skadar en på olika sätt.
Andra människor som sviker en.
Att bli förlöjligad.
Det är en av de värsta smärtorna jag vet. För jag har så svårt att lita på folk.
När jag växte upp hade jag ingen som gav mig en sorts grundtrygghet, någon som alltid i alla väder, höll mig om ryggen. Någon som höll mig, var där för mig. Som jag kunde lita på var god emot mig.
Så dom grejerna gör så ont.
Ensamhet.
Har alltid haft ett hål av det.
Och det gör också ont.
Men det är mitt egna ont.
Samhället
Normer
Att vara eller inte vara
På det ena eller andra sättet.
Att bli utesluten.
För att du inte är som dom
Att bli utesluten för att du inte är "fungerande"
Att faktiskt, uppriktigt och ärligt, på riktigt, bli kränkt.
tycker inte om att använda det ordet i dagens klimat, för det slängs runt.
Men att bli kränkt.
Är en ganska fruktasnvärd känsla.
Att du, din intrigitet, blir ifrågasatt.
Kränkt påminner mig lite om Skam.
Och dom går lite hand i hand ibland.
Att bli Kränkt är att bli skämd.
Och det är allt för välbekant.
Och Skam är min vän.
Skam sitter på båda mina axlar, viskar i mina öron, gör mina steg tyngre.
Sliter mitt hjärta i tusen bitar.
Fyller mina lungor så att jag får svårt att andas.
Men Skam är också mitt egna ont.
Min följeslagare.
Skammen håller mig ändå sällskap i min ensamhet.
Samtidigt som den skärmar av mig. Gör mig mer ensam.
Men idag gör det ont.
Både mitt eget ont och annat ont. Det hänger oftast ihop.
Jag vill kräkas.
Det vänder sig i magen.
Jag mår så fruktasnsvärt illa och är så fruktansvärt ledsen.
Jag kan inte gråta.
Det gör för ont för att gråta.
Det bara låser sig.
Klumpen i halsen.
Jag svettas jättemycket.
Jag vill bara härifrån.
Långt härifrån.
En känsla som dyker upp lite titt som tätt nu för tiden.
Jag vill bort.
Jag vill gömma mig.
Jag orkar inte.
Jag vill känna mig trygg.
Idag är en sån dag.
Då jag inte orkar någonting.
Jag kryper ihop i en boll på golvet.
Stannar här.
Tills barnen vaknat ur sin vila åtminstone.