Jag har blivit vuxen utan dig
Jag har blivit jag utan dig
Och när jag ser dig, är det en ytterst märklig känsla.
För du var mitt liv.
En av de viktigaste, ankare, förebild, trygghet.
Men när jag ser dig är du en främlig.
Trots flera år utan varandra så känner jag mig längre ifrån dig nu när du sitter mitt emot mig.
Det är du, det är samtidigt så självklart. som att inget har hänt.
Den där värmen, tryggheten, känslan i bröstet.
Men ändå så långt borta.
Du, jag, min, din. Vi. Som lovade att aldrig bli som Dom.
Vem är du?
Var har du varit?
Vem har du blivit?
Vem är jag?
Undrar du ens?
Ska vi ens?
För när jag ser dig så kommer allt tillbaka.
Ett annat liv, som jag levde, för länge sedan.
Nästan bortglömt.
Men allt kommer tillbaka, känslor minnen, liv.
Och när dammet lagt sig är det inte bara bandet, det ljusa, min syster, kvar.
Det är också illusionen, känslan av att vilja något ha något som inte finns där.
Frustrationen, besvikelsen, rädslan och tomheten.
Av att du aldrig egentligen varit där, så som jag velat.
Att du kanske egentligen inte kunnat vara där, för du själv kommer i vägen.
Så som jag själv ofta gör.
Du har så mycket av dig, är där plats för mig?
Kan du vara där för mig så som jag drömt om i hela mitt liv?
Eller är det orättvisst att sätta dig i en roll du aldrig bett om.
Blod kommer alltid vara tjockare än vatten men vatten sköljer rent.
Jag har,och kommer alltid ha, en sorg, en längtan, en kärlek i mitt hjärta för dig.
Större än själva livet.
