Så trött helt plötsligt.
Hade en liten ljus period för ett tag sedan, när solen började lysa mer, var mycket piggare och mer motiverad. Fick påbörjat, gjort, och avslutat en del grejer.
Sen segade jag ihop lite igen.
Vill sooova...
Hela dagarna.
Men samtidigt så himla rastlös.
Så uttråkad just nu.
Och det är det värsta jag vet.
Får ingen direkt stimulans i min vardag.
Sablar vad jag saknar att få komma ut och dansa.
Eller bara att sitta och ha gött häng med folk.
Utbyta tankar, känslor, skratt.
Kramas, mysa.
Njuta.
Dela.
Få må bra.
Men det kommer förhoppningsvis.
Jag har en månad här nu som jag ska stå ut i denna lägenheten, denna verkligeheten. Som tar sönder mig.
Sen bär det av.
Äntligen, men samtidigt, med så sjukt mycket vemod.
Efter så många år ska jag flytta till Göteborg.
Staden som drog i mig, lockade mig, fick mig att känna mig hemma.
Staden som sen blev ett ångestmoln för att sen komma tillbaka i hjärtat.
Det var dit jag skulle.
Sen inte mer.
Sen släppte jag mycket och ville gärna dit igen.
Sen gav jag upp och kom till ro där jag var.
För att på senare år känna mer dragning "hem".
Neråt, till mitt Skåne, Malmö.
Hemmaviiii
Som allt annat de senaste året, 1,5, så sker allting så plötsligt och hastigt och knappt utan att jag hinner tänka kring det en längre tid.
Det gick ifrån en början på en månad, då allting bara var löst snack.
"Hade varit gött att vara nämre hjälp och avlastning från familjen"
"Tänk om ni hade bott här"
Jag ville väl egentligen inte men vardagen har bara blivt mer och mer outhärdlig så jag fann nog ingen annan utväg.
Plötsligt från ingenstans dök det upp en lägenhet, visning och samma dag en lägenhet till.
Visning på den med och någon vecka senare var det färdigt.
Det har varit en del ånger, och en del sorg.
På ett sätt känns det så fel.
Flytta längre ifrån dom som står mig närmst hjärtat, längre ifrån Malmö, Skåne.
Längre ifrån My, nu när vi har barn båda två.
Det har varit en fröjd. Det har varit läkande och det har också varit avlastande på sitt sätt.
Men ja, samtidigt, jag klarar inte riktigt av att ha 2 stycken små bebisar utan den hjälp som finns i Göteborg.
Och någonstans måste jag kanske försöka att Inte gå under.
Vet inte varför jag sitter här och försöker förklara mitt beslut.
Tror kanske mest att jag försöker göra mig själv lugn.
Tänker på det positiva.
I vilket fall, omgivningen är det inget fel på.
EN Ö LIKSOM.
Kyss mig, med salta läppar.
Smek mig, med ljumma vindar.
Förför mig med hårda kast.
Sjung för mig med kluckande röst.
Söv mig med brusande lugn.
Var uppe för ett tag sedan och tog en kvällspromenad.
Jag låg där ute i mörkret, på klipporna.
Det var alldeles vindstilla, stjärnklart.
Havet låg spegelblankt.
lord have mercy.
Då kände jag förhoppning och lugn.
Det blir många såna kvällar nu framöver.
Tänk ljuva sommar kvällar, picninc, vin, lite gotte nere på klipporna.
Så långt borta ifrån kaoset, isolerade på en Ö.
Men samtidigt så nära pulsen, storstaden, som jag älskar.
Stimulans.
Det blir rejv hörreeenii.
Nicke finns nära och det är fint.
Och dom andra goingarna som bor där nu.
Det blir nog bra det här.
Om inte, så kommer jag tillbaka igen.
