Therese Borglin

 

Sen la dom in mig och gjorde kontroller morgon och kväll.

Jag fick vara där själv på nätterna, men fick ha sällskap på dagarna. Och vi kunde gå ut på stan och mysa i solen och äta. Så det kändes lite lugnare, det kändes som att man kanske ändå kunde luta sig på att jag kunde få åka hem och vila i 2 veckor till innan dom kunde få komma ut. Och då förhoppingsvis naturligt också. 

Och det var med dom tankarna jag gick och la mig på torsdagskvällen.

Det hade också varit läkarens ord. "Fortsätter det så här så kan vi nog vänta 2 veckor till innan vi gör något". Och det hade ju varit fullt tillräckligt. S hade åkt hem i trygghet med att det här dröjer. Stackaren..

Vid kl: 22 på torsdagen så tog läkaren in mig på ett ultaljud han gjorde själv, i 20-30 min satt han och bara iakttog mina pojkar. 

Sen fick jag gå tillbaka. 

 

Kl:22:55 kom läkaren tillsammans med barnmorskan in. 

Och usch fy fan vad det knyter sig i magen när jag tänker på detta. 

Ordningen på meningar, ord, börjar blekna. 

Men i stora drag. "Du och dina pojkar har legat lite i magen på mig hela dagen, jag kan inte riktigt släppa det och jag tror det är dags att du ringer din man så han får komma in. Så är det nog så att vi får plocka ut dom."

 

Min första tanke var ju att han har ju inte körkort, vet inte hur han kan komma hit och det tar nog ett tag. Och det var det jag sa till läkaren också, typ, det kom ut i form av "Men vi bor ju i ( en närliggande stad)"

Och han svarade att han behöver inte stressa och köra 110 på motrovägen.

Vilket jag sa till S också när jag ringde honom. Han frågade om han kunde ta en dusch innan Taxin kom, "självklart" sa jag. 

I min värld så skulle inte det här ske. 

Jag trodde i min enfald att här ska det inte komma några bebisar. Det är jag inte redo för. S kommer komma in och vi kommer att kunna prata med läkaren och stämma av lite. Ta det lite lungt här nu. Landa och chilla. Hämta väskan från bilen liksom. 

 

 Men jag ringde ändå mamma, det var nog dags nu tänte jag, och berättade att jag låg inlagd. Jag hade inte ens gjort det än, så lungt trodde jag det var. Plus att jag inte heller orkade uppdatera henne varje dag för allting var hela tiden oförändrat. 

 Kl var 23:15, tjugo minuter efter att läkaren kom in, och jag pratade i telefon med mamma och uppdaterade henne. Då öppnas plöstligt dörren och in kommer barnmorskor med en vagn och massa grejer. 

"Vi ska sätta katet och du ska få smärtstillande"

Nej. Tar jag smärtstillande nu så innebär det att då måste jag opereras snart. 

Det slog till ytterliggare, paniken, försvaret, och jag gick mer in i överlevnadsmode, andas. 

Jag hade så klart förstått redan när läkaren var inne första gången, vad som skulle ske. Men stängde ner helt för att orka. Jag var inte beredd på att det skulle gå så fort som det faktiskt gick. 

I efterhand fick jag också reda på att när läkaren kom ut från mitt rum så hade han, till barnmorskan, sagt att dom ska vara ute inom en timme.

 

(resten av denna texten är skriven mycket senare än texten ovan, och snart 2 år efter allting. Det är mycket som är suddigt.)

 

Jag kommer ihåg allt som i en dimma, fullständig panik inombords och förlusten av den egna viljan var smått förlamande, just då, jag sa inte så mycket. Jag ville skrika, paus, stopp. nu tar vi det lungt. Vänta lite, jag måste få lov att hinna samla mig. För min skulle, för mina barns skull. Stopp.

När dom plötsligt kom in och skulle rulla ut min säng genom korridoren, jesus, då slog ångesten till ordentligt. Och jag kände mig fruktansvärt ensam. Jag ringde mamma för att säga att dom körde in mig till operationen nu, och jag tror blev lika chockad som jag var. Jag försökte hela tiden vara lugn och andas, sa till mamma att allt är lungt, du behöver inte komma ner, jag hör av mig efteråt.

Men det var inte så här mina barn skulle komma till världen, med en mamma som hade full panik. Jag ville inte att dom skulle känna av det. Jag hade en ågest som födde en ångest.

Jag hade panik över att dom bara rullade iväg mig från rummet. Utan att S var där eller visste vad som hände. 

 

När vi kom in i operations salen var det ännu en våg som sköljde över mig.

När man kommer in i en operationsal första gången så är det ofta en liten oro i magen, detta var min andra gång, men mer akut. 

När tvillingar ska komma till världen så har barnen varsin uppsättning av personal. Två av varje. 

Nu i skrivande stund kommer jag inte ihåg hur många där var i rummet, men det var många, det kändes fullt det kändes som att vi knappt fick plats. 

Jag fick flytta över till operationsbordet och sitta där, dags för sprutan i ryggen. 

Då började orden skakigt komma fram, äntligen. 

"Det går för fort, jag måste få lov att landa." Vi måste vänta på S, han vet inte var jag är eller vad som händer. Jag måste verkligen få landa" 

Jag kommer ihåg att jag upprepade detta ett par gånger. 

Jag hörde några försäkrande ord om att vi väntar på pappan. 

 

Och där behöver jag nog fan sätta stopp just nu. 

Det är så sjutk hur mycket det väcker. Mer nu än när jag började skriva texten för längesedan. 

Det är mycket som rivs upp, kommer tillbaka, landar och insikter som väcks till liv. 

Utmattande helt enkelt. 

Och mitt liv just nu, ser inte helt ljust ut. Jag är så otroligt trött redan. 

Får ta det lite pö om pö och vila mitt sinne. 

Jag ska hämta barnen från dagis idag och sen jobba hela helgen.

Och alla måsten med städ, mat och övriga livet. 

 

 

Men fan vad terapeutiskt det är det här. 

 

Puss