Mamma.
Det är jag nu, som är det.
Min egen Mamma, den riktiga Mamman, frågade mig en gång, "Hur känns det att vara mamma?".
-Jag? Mamma?, Nä men det är ju du som är en Mamma. Det är du som Är Mamma. Jag är ju.. jag?
Det jaget innehar nu stämplen "Mamma".
WTF.
Där ligger två små pojkar där ute i vagnen. Sovandes, totalt sårbara, utlämande till mitt skydd, mitt förvar.
Två små pojkar som ser mig så som jag ser min Mamma.
Men jag är inte en mamma.
Jag är ju bara jag, Therese.
En del känner att dom själva försvinner när dom blir mamma.
Dom blir bara Mamma. Det kommer väl komma för mig också säkert.
Men jag har haft svårt att ens känna mig som en Mamma.
Mycket har nog med att göra hur allting gick till. Att det var så hastigt och oplanerat.
Hur snabbt och traumatiskt allting blev under graviditeten och förlossningen, så man har ju inte varit förbered eller hunnit förstå. Tagit lång tid att landa, och det känns som att man gör det små tillfällen lite då och då. Första gången kanske när dom var ett halvår.
Men en del är nog också på grund av vad folk lägger i den traditionella rollen "Mamma".
Jag är egentligen inte så värst traditonell av mig, samtidigt som jag har delar som är vääldigt traditionella.
Men vad är det ens att vara Mamma?
Vad är din uppgift?
Din roll?
Ditt ansvar?
Vad lägger man i ordet?
Och är du mindra mamma för att du inte gör de klassiska "mamma-grejerna".
Säkert i vissas ögon.
Det är väl såkart olika från person till person tror jag.
Dels vad man själv har upplevt, i sin barndom, men också vad man själv vill skapa.
Ens egna bild man, om man nu har en.
Men jag tror faktiskt också att allt det skiljer sig emot hur det faktiskt känns.
Och det är självklart också väldigt inviduellt. Både vad som känns och om det som känns inte stämmer överrens med det man tänkt innan.
Jag trodde till exempelt aldrig att jag skulle känna mig så ensam som det känns att vara mamma.
Inte som det faktiskt faktiskt känns. Det är inte som min vanliga ensamhet, utan en annan, märklig avskuren ensamhet.
Jag har hört om att man kan känna så faktiskt men blev ändå lite förvånad.
Och det är också en spännande läxa. Att förstå och känna något, kring samma känsla, men ändå inte.
Ensam, det känns ju inte på ett sätt, utan flera olika sätt.
Samma med ångest, jag kan känna så många olika nyanser av ångest-känslor.
Allting är som e färgskala. Olika nyanser.
Olika ställen i kroppen.
Men ja, Mamma, det känns så självklart, men så långt bort, på samma gång.
Men det känns inte som en håll-käften-vad- i -helvete-överväldigande känsla.
Det bara är där. Jag heter Therese, kallas även mamma ibland.
Mamacita
Mamabear
MAAAAMMAA
lol