Jag har ju inte pratat om det här
Och nu när jag tänker på det så smärtar det lite.
Lite tyngre att andas,
Jag har alltid vetat att allting var mycket, mycket att hantera. Men det blir mer förståligt med lite tid som mellanrum.
En traumatisk förlossning och en väldigt märklig graviditet. En fjärde trimester som faktiskt inte heller innehöll den stöttning och hjälp jag skulle ha haft och behövde av min omgivning.
Men det är också så svårt att ta i, tänka kring, när man inte landat. Jag har inte fått möjligheten till det. Och kommer väl egentligen aldrig riktigt få det. Jag är ju trots allt Mamma nu, så all min egentid är som bortblåst. Nu får allting ske gradvis och när tiden finns. Och all läkning sker långsammar. Frustrerande för någon som mig.
Jag blev ju gravid väldigt hastigt och lustig. I en väldigt väldigt ny relation.
Och bara där är första steget, första förutsättningen som gör att saker kanske blir som det blir.
Jag vill försöka att inte värdera något som varken positivt eller negativt. Det är vad det är och allting kan sluta hur som helst i vilket fall.
Jag tänker inte förklara eller försvara vårt beslut att Inte avsluta graviditeten.
Jag vet knappt själv varför det blev som det blev.
Och där i ligger väl svaret.
Men när vi kom till "KUBen", och så fort det flimrade till på skärmen och jag såg första bilden så var det som att jag förstod. Allt.
Samtidigt som en dimma la sig över hela mig.
Barnmorskan drog bort handen precis lika fort hon hade lagt den på magen, och det bekräftade bara att jag faktiskt såg var rätt.
Han bredvid som höll min hand noterade inte ens vad som hände.
-Då ska vi se, sa barnmorskan. Där har vi ett hjärta, och där har vi ett till.
Allt jag kunde säga var, - jag visste det. jag visste det.
För trots att tanken aldrig slagit mig hittils, så var det så självklart, tankarna hade funnits där tidigare i livet.
Men under alla dessa minuter var jag tyst, lugn och log mest.
Han bredvid mig hade tårar som rann längs kindnerna och ett tag ifrågasatte jag varför jag inte grät.
Tvillingar.
Jag hade en rad olika känslor, samtidigt kände jag mig väldigt känslolös. Hjärnan och känslorna stängde ner och rusade omvartannat. Säkert för att klara av att hantera, ta in, bearbeta. Något jag fortfarande inte riktigt har gjort, gör man någonsin det? Tvillingar? Vad är det ens?
Jag har alltid velat ha tvillingar, men så här? Hur har man ens råd? För en månad sen fanns inte detta på världskartan, ville jag ens ha barn då? Och nu fanns där två. Två små barn. Barn?! Bebisar?! MINA?
Samtidigt så var allt så självklart på något sätt. Hela situatuionen och graviditeten made sense när jag fick vetat att det var tvilingar.
Sen följde en ganska intensiv vinter.
Jag jobbade heltid, pluggade 100% till undersköterska, var gravid med tvilingar, vilket ÄR väldigt annorlunda mot en "vanlig" graviditet. Något som jag får känslan att folk runt omkring mig vill få ner av någon märklig anledning. Och allting i en ny relation där vi försöker lära känna varandra.
Så man kan kanske förstå att det var en väldigt emotionellt pressad och märklig situation.
Som jag själv skapat, ja, men likväl så det var. Det tar inte bort någonting av det bara för att man valt det själv. Saker blir inte alltid känslomässigt lättare för det.
Jag stängde in mig i mig sälv rätt mycket, också ganska vanligt vid graviditet.
Ovan på allt detta åkte jag så klart på hyperemesis och hyperthyreos.
Alltså kraftigt graviditetsillamående och alldeles för höga sköldkörtelnivåer.
Det resulterade i att jag rasade i vikt, gick ner 8 kg i början graviditeten.
Fick åka in till akuten, som för övrigt kan dra åt helvetet av olika anledningar, när jag under ett dygn inte ens kunde behålla vatten. Men senare läggas in för dropp, vätska och näring. Sen fick jag mediciner utskrivet för att klara av vardagen.
Vi var inne på sjukhuset varannan vecka också, för att titta på bebisarna på grund av att det var en riskgraviditet för barnen och mig.
Jag blev i alla fall tillsagd att börja gå ner lite i tid på jobbet, till min stora förtret..
Men det behövdes ju, det var så sjukt påfrestande alltihop.
Vi behövde ju ett nytt boende också, så mitt i allt detta letade vi lägenheter och jag packade ner de senaste tio åren i lådor. Det gjorde ont. Att lämna.
Och i April när jag var höggravid, månad 6, så gick flyttlasset.
Fick inte bära ett skit, bara titta på.
Fy fan vad drygt det var då... lol.
Sen utöver denna situationen så stannar ju inte livet runt omkring en upp.
Familjen och Vännerna existerar fortfarande och man försöker samtidigt göra allt man kan för att hänga med och vara där. I mitt fall, speciellt, för farfar..
I vilket fall som helst, så upptäckte dom att en av bebisarna hade ett så kallat påverkat flöde i sin navelsträng.
Och kontrollerna skärptes.
Känslorna skärptes.
Allting var ännu mer, konstigt...
Det var fler kontroller, ultraljud och CTG, omvartannat.
Det gick ifrån varannan vecka, till varje vecka, till varannan dag, till varje dag till att jag blev inlagd på sjukhuset.
Jag hängde inte med. I mig själv.
Allting var för mycket.
Jag hade ett gammalt liv jag fortfarande saknade och faktiskt bearbetade en hel del.
Jag försökte fortfarande förstå att jag hade två barn i min kropp.
Jag hade flyttat ifrån den älskade lägenheten jag haft i närpå tio år. Mitt paradis.
Allting hade bara vänts uppochner i en handvändning.
Och jag tror att jag bara körde på, gick in i någon överlevnadsmode. Så som jag alltid gör, som jag har lärt mig sedan barnsben.
Jag kan uppriktigt säga att jag vet inte hur jag klarade av allting.
Och plötsligt mitt i allting mäter man barnens hjärtljud, pratar kortison, kjejsarsnitt och tidig förlossning.
Samma dag jag blev inagd, V. 33+6, så satt jag i trädgården, i solen, och täljde på min vandringsstav, geekig som jag är.
Men jag kände en liten början till lugn och landning. Och lite frustration över att jag inte gjort sådant innan. Försökt vila och koppla av.
Jag distraherade mig nämligen väldigt mycket med att vi hade flyttat, jag fixade och grejade en del hemma hela tiden. Några runtomkring mig tjatade på mig att ta det lungt, njut, slappna av, vila, medans du kan!!
Ojojoj, att jag inte lyssnade tidigare. Skott i pannan Therese.
Jag gjorde det absolut mer sista månaden men skulle gjort det bra mycket tidigare.
I vilket fall, satt jag där i trädgården, i mig själv, ett väldigt sällsynt tillfälle just då.
Det var jag själv som ringde in till förlossningen, för att fråga lite, angående barnens rörelse i magen.
Jag hade någon känsla också av att när jag nu ringer så kommer jag inte komma hem på ett tag igen, och det är nog sista gånen jag bara är jag..
Och så blev det också.
Men jag tror att den sista lilla stunden för mig själv i trädgården räddade mig. Ett litet tag.
Tror detta är dom sista magbilderna, ett par dagar innan. <3
