Therese Borglin

Det har varit lite små hektiskt de senaste dagarna. Samtidigt som det känns som att inget har hänt. 

Både stämmer väl egentligen.

 

Barnen kryper fort nu. Ställer sig upp emot allting. Dom är överallt och ingenstans. Man får vara där hela tiden. Glömde stänga toadörren häromdagen hittade elvin där med toaborsten i högsta hugg.. 

Så man springer runt som en skållad råtta. Försöker vara med, hinna med, allt man ska göra och att fånga upp nästa fall. 

Så man stressar, men när dagen är slut undrar man vad man har fått gjort. 

Mer än det nödvändigaste, mat, plocka undan, blöjor, mat, plocka undan, blöjor, akta där, akta här. 

Svara på de meddelande man kan och hinner, får ånegst över de man inte hinner.

Skjuta upp samtal man skulle ringt för det låter som en kör i bakgrunden. 

Men också för att man orkar fan inte.

Jag skulle ringt 2 jobbsamtal, rätt länge nu. Men jag har inte orkat.. sen får jag sån ångest för det, så skjuter man på det, får ångest, skjuter undan ångesten. 

Hamnar lätt i dom spiralerna, även om dom är mer sällan nu, än förr.

Måste ringa försäkringskassan också. Ta reda på hur det fungerar med dom där jävla föräldradagarna när man börjar jobba igen. Det är ett sånt meeeeeeck. 

Allt för att göra det komplicerat. 

 

Just nu är tvn på så att barnen kanske, kanske, håller sig på en och samma plats.

 

Mest så att jag kan få äta frukost i lugn och ro, men nu jag sitter här och skriver istället.. lol.

Aja, fucking tio minuter där jag får vara Jag, guldvärt för mig, för den mentala hälsan, för mina pojkar.

 

hejdå.

 

 

Jag börjar komma in i "mamma-rutinen".

Vad nu det innebär. 

 

My frågade mig för ett tag sedan, om jag kommit in i mammaledigheten. 

Jag undrade hur hon menade. Medans jag tänkte på hur tråkigt det är att vara "ledig, att jag bara vill jobb, o-jordad som jag är. 

 

Men hon förklarade att hon har sina rutiner, sina tider. 

Gå upp med båda barnen, frukost, göra iordning, promenad till dagis med den äldsta. 

Morgontv och Malou efter 10, och så vidare. 

 

Och jag hade haft olika små rutiner, tv-tablå jag följt när det gått något speciellt. Vissa saker jag gjort under någon period då och då. Men inte mer än så. 

Jag började fundera efter det,på att det hon sa fick mig att bli lite klaustrofobisk. Men också tanken på min vardag fick mig att känna en annan sorts kaosig panik. Frånkopplad. PTSD är skyhög.

Mitt behov av att fly min situation, min vardag, skapade också ett ännu "tråkigare" och jobbigare liv. Med allting som har hänt och tvillingarna har jag bara stäng ner, gått in i övelevnadsmode. Bara låtit det som sker ske.Dimma. Dom är nu 6 måndader och frågar man mig hur ofta eller när dom äter, vilar eller går och lägger sig, så kan jag inte ge ett svar. Jag har ingen aning och det är alltid olika. Jag har bara precis börjat landa efter allt och få någon form av uppfattning av livet. 

 

Hur mycket jag än hatar struktur och rutiner, så behöver jag det. 

Mina barn behöver det framförallt.

Nu menar jag inte att det innebär morgon tv och malou efter tio varje dag. 

 

Utan mina egna rutiner, det jag och barnen mår bra av.

Vi behöver komma upp på morgonen och få igång dagen. 

Någon form av produktivitet och mönster för att jag ska orka och för att jag ska kunna ge barnen en sund tillvaro.

 

Jag hatar rutiner, struktur och ordning. Har alltid gjort, motarbetat det och försökt undvika det. 

"Jag är en fri själ" YOLO. 

lol. 

Så är det fortfarande. Men, jag har också jobbat på min självkännedom genom åren och "tyvärr" behöver jag struktur och rutin. 

Min kaosiga ångest, oförmögen att hantera-hjärna kan bara överleva i det, fastän min fria spontana, ta det för dagen-själ dör av det. 

Så vad gör jag? Jag kan inte leva utan något av det, inte vad jag anser vara ett värdig liv i alla fall. 

Så jag har kämpat i år av att hitta någon form av balans, för att öveleva men också kanske för att får leva lite.

Jag har upptäckt att en någorlunda struktur gör att jag kan leva ett friare liv. Det ger mig möjlighet att vara spontan, hur motsägelsefullt det än låter. 

 

Klockan är strax efter tio och barnen har sin första vila för dagen. Så jag dricker kaffe, äter lussebulle och läser bruksanvisningen för vår nya barnmatsmaskin-grej. Jag känner något som jag inbillar mig är den här rutinen jag och My pratade om. 

Ett välbehövligt lugn infinner sig. Min kaotiska, bara orka lite till-hjärna får ro. Där är inget mer att tänka på eller göra. Jag kan slappna av. Jag har dagen framför mig att alla möjligheter. Öppen för vad som ska hända och en lust för det också.

Fri. 

 

 

 

 

 

Ah det var fan 12 år sedan jag skaffade min blogg. Sjukt.

Men skrivandet de senaste åren har ju inte varit på topp direkt. 

Av olika anledningar tror jag. 

Jag har alltid älskat att skriva, men ibland försvinner inspirationen. 

Tror det är i takt med att tankarna ökar. 

Pressen på att man måste skriva. 

Eller analyserandet över varför man ens skriver här, på en blogg. 

Och vad ska man skriva/dela, och varför?

Hur ego får man vara?

Men handlar det verkligen om det?

Ett tag skrev jag mest för farmor. 

Min älskade farmor. 

Hon läste alltid min blogg. 

Vi träffades ju inte så ofta så hon följde mig här, och skrattade ofta gott åt mina inlägg.

Så ett tag skrev jag till henne. När hon dog försökte jag göra det med. Men det blev också vemodigt. 

Som jag saknar min farmor. Härliga, spralliga, busiga farmor. Alltid glimten i ögat och ett skratt i mungipan. En spjuver. Jag tror det var det Farfar föll för. 

Fina farfar. Som jag kämpat i många år med honom, omgivningen, demensen och alla känslor där omkring. Fy fan vad det kan känns svårt. På så många olika dimensioner. Speciellt när det kommer till familjen, det finns tio olika sidor på en och samma känsla.

Som ringar på vattnet, en sak föder en annan. Men bottnar sig alltid i den ursprungliga droppen. 

 

Det är nog det här jag älskar med att skriva. När jag förlorar mig själv i det och orden bara flyter fram. Så som precis. 

Jag skrev nog mer precis i början. När jag inte tänkte så mycket på vad jag skrev. När jag också bara skrev om vardagliga saker, utan att skämmas.

Skam. 

Ja. Den där eviga skammen.

Det eviga analyserandet. 

Jag ska nog skriva för mig, bara för mig. 

För att jag mår bra av det.

Samlas ihop av det.

Landar i det.

Sen är där alltid ett energiutbyte när man delar med andra.

Medvetet eller ej.

På gott eller ont. 

Men det är det som rör Mig framåt.

Energin, utbytet. 

Ge mig.