Det går Upp och Ner.
Hela tiden.
Sån är ju jag som person med.
I ständig kontakt med mina känslor.
I ständig kontakt med det som varit, det som ska komma och nuet.
Öppnar jag mig då, tar in någon, själsligt. Står jag ständigt i kontakt med detta också.
Och det har blivit mer påtagligt.
För två vecka sedan, eller två vecka och 1 dag sedan. Måndagen den 3 oktober. Då fick jag ett bryt, från ingenstans kändes det helt plötsligt som om att hela min värld kollapsade. Allt rann bort ifrån mig. Mattan drogs bort under mig. Mitt liv rasar ihop-känsla.
Var ganska knäckt och förstod ingenting. Förrän två dagar senare, då jag fick min förklaring. Det hade hänt någon annan. Typ. Det var obehagligt och ganska kraftfullt.
I alla fall. Det var inte alls detta jag skulle skriva om från början.
Det går upp och ner.
Hela tiden.
Eftersom jag är i ständig kontakt med mina känslor, andras känslor.
Och jag älskar det.
Jag ska bara lära mig att vara ögat i stormen, lugnet. Att stå kvar där inne betrakta känslorna som far runt mig,utan att gå ut och ryckas med i virvelvinden.
Vilket självklart inte alltid är så lätt.
Men när det stormar som värst rycks man antingen med, Eller helt plötsligt blir man mer stabil än någonsin.
Det känns som att krisen har tvingat mig upp i mitt högre jag för att hämta kraft, vision, visdom, styrka. Medvetenhet.
Hade jag inte gått upp i det, då hade jag kollapsat.
För det har varit för mycket.
En Värme, en Trygghet, en så oerhörd stor kärlek lämnade mig.Igen.
Försvann.
Där står man, igen, med sitt hjärta i handen, det pulserar svagt, igen, flämtar, igen, trasigt, igen.
Jag står Ensam kvar, igen.
Med mitt så otroligt stora hopp, min vilja, min kärlek för framtiden.
Som någon annans rädsla kom och spottade på.
Återigen.
Mitt högre.
Det känns som att man tvingats upp i det. För att överleva.
Som när kroppen går in i chock för att klara kris situationer.
Min själ, mitt hjärta har gått in i chocktillstånd.
Upp i mitt högre jag.
Mitt högre jag tar över rodret.
Styr, bestämt.
Och jag hör, inom mig, en ensam röst, en röst från ett spädbarn, en 6-åring, en 10-åring, en 13-åring, en 16-åring, en 23-åring, en förtvivlad röst, en röst i sorg, en stark röst, En röst i kärlek. Som tyst och högt, med tårar rinnande, ett blänk, som får tiden att stå. Vrålar.
Nu räcker det.
Nu jävlar.
Och jag är lyckligare och mer klarare än någonsin.Och i Sorg.
"Med lyckan mitt i sorgen."
Jag saknar Honom, så oerhört mycket. Det gör ont i hela mig,
Jag ser en del. Blundar för en del.
Men att Se , allt som jag såg. Hur helt otroligt Underbart allting var på väg att bli, Känna det i hjärtat. Se framtiden i den kärleken.
Då kan man inte blunda. Och det gör ont när knoppar brister. Det gör ont när en hand sträcks ut och slukar allt, tar det med sig, långt bort.
Jag saknar Henne, Även om jag vet att detta var för det bästa.
Att detta skulle till. Så saknar jag det som var. Önskar att det kunde bli Nu.
Och det gör mig ont hur det skedde och att jag inte kunde få mer respekt än vad jag fick. Utan förståelse, förklaring, kärlek eller ömsesidigt värme och medmänsklighet.
Och Jag saknar Farmor.
Jag saknar små detaljerna, jag vågar inte öppna och dricka upp den hemmagjorda saften för då vet jag att hennes spår är för evigt borta. Försvunnen, spårlöst från denna jord.
Jag saknar en del i honom. Mänsklig vore jag inte annars. Självklart fanns där stunder som var i magi. I värme. Hade det inte varit det hade han aldrig kunnat såra mig så som han gjort. trampat, spottat och sparkat på hela mitt väsen. Han hade aldrig kunnat göra det om jag Inte tillåtit det. Därför klandrar jag dig Inte. För var du gjort. Även om det var "fel", fast det vet du.
Det har nu gått över ett år sedan det började.
Men det är bara det senaste halvåret alla "förluster" "uppbrott" varit. Ett halvår i ren sorg, i ren smärta.
Om man pratar på ett andligt sätt så är det inte för allt som hänt, utan en urtids smärta och sorg över vad jag gjort mot mig själv i alla tider.
Hur jag trampat på mitt hjärta, hela mitt väsen. Förnekat det jag ska göra, den jag är. Sen är bara händelserna och människorna man möter en spegling på detta.
om någon annan...;
"Jag sökte mig själv och fann mitt hjärta.."
*och ändå lämnade du kvar hjärtat.*
*Du möter kärleken i mig men du flyr den, lämnar de, varför flyr du möjligheten till kärlek? du är värd den.*
Jag har mött folk den senaste tiden som haft noll respekt för mig, slängt mig och mitt hjärta som en trasdocka.
Kanske dags att jag slutar behandla mig själv så här och där med automatiskt avsäger andra rätten att göra det.
Enough is enough.
Lev i Kärlek.
Andas i Kärlek.
I Värme, Kraft, Ljus.
Styrka.
Trygghet.
Balans.
Jag är På Väg.
Integrerar.
Tar Bort.
Älskar
Lever.
Skrattar.
Tar det med en klackspark.
Det är inte lätt att göra livet till vad det är, enkelt och lätt.
Ha en sjukt fantastiskt Tisdag.
För det är jäkligt mysigt idag må jag säga.
Lite halvtaskigt härligt färglatt mysigt höskrusk.
För att fullända, tänder jag nu en brasa, brygger ännu en kopp kaffe.
Och njuter av lugnet som är Just Nu..
Much Love.
//