Jag vet knappt vad det är längre..
Har inte firat det på säkert 5-6 år.
Alltid jobbat.
Aja, nästa år kanske, något jag i och för sig sagt varje år.
Men men.
En extra jobbig kväll för mig idag, så jag tar till alla knep jag kan för att genomlida denna, faktiskt helt underbara vårkväll.
Natten och morgonen ska jag nog klara av också. Som allt annat.
Detta är på ett sätt väldigt milt, jämfört med sanningarna som varit innan.
Nu ikväll är det bara smärtan av dom sanningarna som sköljer igenom kroppen.
För sanningen som existerar nu, är ganska underbar.
Det är ju så, med trauman och krossande händelser från förr, dom har ett sätt att komma tillbaka och spöka för en, i liknande situationer längre fram, trots att allt på ett sätt är annorlunda. Nya människor, nya platser, nya liv.
Men gamla smärtminnen som gör sig påminda när dom känner igen situationer som skapat smärta innan, trots att dom inte gör det nu. Betingelse.
Men allt man kan göra är att andas, i kärlek, och tillit. Och ja vilken bullshit, för jag vet ju själv att det är fan så jävla svårt när man sitter i det.
Haha, men jag försöker stå ut i stället, bunkrar upp med onyttigheter, filmer som får en att må bra och tyvärr en och en annan cigg. Sen där emellan andas jag.
Och jobbar, oj vad jag jobbar, hela tiden, jämt och ständigt.
Tar mig framåt, frigör gamla minnen, händelser. Jag gör det jag kan och vill, för att frigöra mig själv, och min själ. Frigöra mig själv för att vara så hel som jag bara kan vara, för mig själv, min familj, min partner, mina barn, för vår gjord och all mänsklighet.
När jag var liten, och mitt liv var ett helvete, brukade jag sätta mig på knä i min säng på kvällarna, sätta armbågarna mot fönsterbrädan och knäppa händerna. Sedan tittade jag ut mot stjärnorna, hittade min egna stjärngubbe, sen bad jag.
Jag bad, om att jag någon gång skulle slippa detta helvete och bli lycklig.
Och jag är där, jag är lycklig. På så många sätt och vis. Och jag har så mycket kvar att jobba mig igenom och släppa.
Men fan, jag är så lycklig.
///