"I helgen blir det nämligen, Betnér med min kära Emily med Y. Eller som hon beskriver i sin nya blogg, Emil med Y.
Enkelt.
Alltså inte Emelie Vs, min guldklimp Utan Min Emil med Y min stjäärna!
Åh så fint folk man har omkring sig.
Faktiskt.
Häromdagen på kvällen fick jag ett sms av en vän, bara sådär liksom, det är citerat från Björn Gustafsson:
"Du e hej och skeppohoj,
du e sodastreamad oboy,
du är allt en man kan få,
du är bättre än die hard hard tvååååå!"
Mitt hjärta smälte, de gjorde mina veckor framöver, Tack Lucci! <3
Det är dags att jag blir uppskattade,behandlad, respekterad och sedd för den jag Är.
Det är på tiden.
I de senaste relationerna, har jag blivit väldigt illa behandlad, på ett sätt som kanske inte är så tydlig, som att någon bokstavligt spottat på mig, mer själsligt.
Det har uppstått en känsla, en allt för välbekant smärtsam känsla, i roten av allt.
En känsla som känns igen ifrån barndomen, en djup och väldigt personlig känsla, (och håll till godo gott folk, för det är nämligen så att jag drar ner på det personlig ganska ordentligt här nu, är för öppen och sårbar här)
En känsla av mindervärde.
En känsla av att jag, Therese, mina känslor, mitt tycke, mina åsikter, värderingar, vad Jag känner, är värt noll.
Det spelar ingen som helst roll, jag har ingen rätt, jag ska bara ta och få vad andra människor ger och acceptera.
När folk inte ens har haft ett mänskligt beteende och respekten,
att ge mig en förklaring så är det som att de fullständigt struntat, pissar på mig som människa, mina känslor och mitt värde.
Ingen Respekt för mig. Ingen som helst förståelse.
Och det strävar också emot allt som jag står för, min livsfilosofi,
det stärvar emot Paulo Coelho, Gandhi, Deepak, Jesus, Buddah, min mamma,
Men framför allt går det emot det viktigaste.
Det enda vi människar har och som är så viktigt att vi har kvar i en tid som denna.
Nycklen till alltings allt.
Kärlek.
Vi är alla ett, tillsammans.
"För alltid ska vi tillhöra varandra, i ett kretslopp utan slut, här ser vi den"-Pocahontas
Basic Disney fucking förnuft liksom ;D
Till och med Nalle Puh vet bättre!
Jag känner mig som Ior ibland.
När jag gick på högstadiet och gick igenom den obligatriska, det-är-synd-om-mig-mobbad-fas så var just ior min favorit.
Jag har aldrig varit den "starke".
Kommer aldrig bli det heller, eller jag är det kanske på ett sätt nu, på ett sådant sätt att jag vet ungefär vad jag vill, eller jag vet vad jag gått igenom så att säga.
Men jag har ingen "stark" perosnlighet.
Det är inte jag som märks på en fest eller när man kliver in i ett rum.
Jag har alltid varit den tysta, den blyga.
Den som följer men i strömmen, faller för grupptrycket typen.
Tyvärr så har jag även de tendenserna idag, även om jag jobbar med dom.
Jag har alltid varit den som har problem med aukteritärer.
Jag var den som började gråta om jag fick skäll av läraren för något jag inte ens gjort.
Jag har aldrig vågat ställa mig upp och sagt ifrån.
Jag är den som aldrig någonsing vågat tjyvåka för att jag är livrädd att få mega skäll av konduktörerna.
Jag kan till och med än idag bli lite nervös om biljettautomaten inte fungerat och man ska tala om det för tågpersonalen.
Haha :)
men jag har alltid velat vara den, den häftiga rebelliska tjejen.
Hon som säger ifrån om någon röker på tåget( har hänt, men jag vågade inte säga något)
Hon som säger ifrån om läraren har fel,
Hon som absolut inte tar någon skit.
Jag har alltid dragits till sådana människor, jag faschineras av dem, ser upp till dem, i slut ändan blir jag naturligtvis också en aning tampad på, av dem, eftersom jag inte själv blir stark i rösten.
Innerst inne är jag ju också sådan, och som sagt jobbar jag på det, är så mycket bättre på det.
Jag har börjat våga agera i situationer jag kanske inte vågat agera i, innan.
jag har börjat säga ifrån med lite starkare röst.
Min röst är lite starkare just idag, än vad den var för några år sedan, rent av, vad den var för ett par veckor sedan.
Det blir lite bättre, hela tiden.
Men orsaken till just detta är just den jag har upplevt under mitt korta liv.
Känsla av mindervärde, för innerst inne har jag ju inte kännt rätten att säga något.
P.g.a Självvärdet.
Och att jag just nu känner en stark känsla inom mig att behandlignen jag har fått av vissa människro är "fel" och orättvis är ett enormt framsteg.
För i vanliga fall hade det inte varit någon ilska överhuvudtaget, jag hade inte kunnat sätta fingret på varför jag tar så illa vid mig.
Men det blir klarare och klarare och det är helt fantastiskt.
Vad är det som har gjort dig till den du är?
Vilka handlingar, situationer, har gjort att Du handlar på ett visst sätt idag?
Är du Nöjd med hur du reagerar och agerar i vissa situationer?
Fan vad livet är coolt.
Over And Out, med så jäkla mycket kärlek till mig själv och all ni där ute, Fan vad ni är Bra!
Ta hand om varandra,
och glöm inte att alltid;
Stay In Love.."
Jag vet inte hur du var förr såklart förutom det du beskriver här men att du inte har en stark personlighet och att du inte syns stämmer iaf inte överens med hur du är idag. Jag har precis börjat lära känna dig och du är ändå en av dem få som jag kan säga har en så sjukt stark personlighet. Du syns, på ett bra sätt, för du lyser upp ett rum:) THERESE, FIN ÄR DU!